-

jag har varit glad idag. har verkligen ingen anledning till det (nästan lika lite anledning som att må dåligt iof), men ibland går det väl snett i kroppen så att man utlöser lite extra endorfiner. chillade hela dagen med barnprogram och journalistisk tentan. pappa bakade semlor som jag åt med gott samvete, för att jag hade en bokat träning, cykel och core i hötorget halv sju. gled verkligen med sl på vägen dit. sen märkte jag att jag hade glömt träningsbyxor.. attans attans attans. men jag var ju hög på endorfiner så jag erkände nederlaget och tänkte "äsch jag tar en promenad hem som kompensation". såna tillfällen tycker jag att jag har alldeles lagom långt hem. galen dag. har inte ens haft ångest över att jag tar studenten och är ensam. woo

pappa: det hänger ett regnmoln ovanför mitt huvud.. som förföljer mig..
jag: som i nalle puh. mamma sa att det hänger ett regnmoln ovanför henne också.
pappa: hahaha
jag: finns ett ovanför mig med. det går i familjen.
pappa: hahaha

läste fina sorgliga saker jag skrivit förut när jag var olyckligt kär typ förra våren. tyckte väldigt synd om mig själv när jag läste det, men speciellt när man är lite ledsen är det fint, och jag har inte kommit över att jag är så jävla KLUMPIG! vill radera de senaste sju månaderna, om nån kommer på hur man gör är det bara att säga till.

alla gör bort sig ibland. jag gjorde bort mig något så fruktansvärt. inte på ett kul sätt då, utan på ett lägg dig ner och dö sätt. nästan vad jag gjorde. först tog jag några varv skrikandes och springandes i huset efter insikten av vad jag gjort. visste inte riktigt hur jag skulle ta mig igenom det här, men sen kom jag på ett värre felsteg jag gjorde i höstas. den gången tog det fyra veckor att komma över, om jag minns rätt. bara att vänta och se hur lång tid det tar denna gång..

( btw på tal om inlägget nedanför: jag och malin förade på theodoras i fredags, märker sedan att det har satt sig täby/åkersberga/liknande-bor några platser ifrån oss. åå mina nerver ställde in sig på krig alltså hade sån lust att bara dra i hans tröja och skrika stick tillbaka till tegel eller esther, för sunkhaket theodoras är mitt! alltså vem åker in till stan för att gå dit lixom..? sen kom jag på att jag har kompisar från täby/åkersberga/liknande som hängde där innan jag fyllde arton, utan någon anledning till det.. är theodoras ett täbyställe? är det coolt att hänga på sunkhak? det vore såå täby/åkersberga att vara coolt att hänga på sunkhak.. jag gav det en funderare, och ja, på helgerna kanske. men måndag-torsdag mitt )

är det elakt att gotta sig i nån annans deprission? ..oavsett ger det mig lugn, kan sova om nätterna efter den insikten. i första hand måste man ju tänka på sig själv! jag är stolt för att jag skrev mitt svenskatal på en halvtimme (om ens det) innan lektionen och fick vg på det :) helena bad oss prata om pride på engelskalektionen (alltså svenskar är så ostolta, för att uttrycka sig rätt) och när man tänker efter är jag trots min låga självkänsla stolt över mig själv, vart jag kommer ifrån alltså familj, släkt och vänner och en hel del saker jag åstadkommit typ inget särskilt. men i helhet tycker jag har blivit en bra, god människa. lite dryg ibland kanske men det beror på mitt dåliga självförtroende så det ursäktas.. typ att jag gottas i andras deprission. men vem sparkar inte någon som ligger ner. haha o:)

jag och mamma stekte strömming idag och snackade skit om ankdammar. antar att hon är stolt över mig, för att jag rör mig överallt istället för att fastnar i nån jävla håla typ solna eller ve och fasa, åkersberga.. exempel från när mamma jobbade i solna: hon föreslår en restaurang på rörstrandsgatan och får responsen "där har jag aldrig varit, var ligger det?" hon svarar att det ligger vid st eriksplan, nära och bra. men ankorna tyckte att det var för långt hemifrån solna. jag tycker det är ganska sorgligt, samtidigt komiskt, men främst vill jag inte dela min värld med några ankor som slitit sig från sitt bo.. bättre om de stannar i sitt solna, snackar sin skit och dricker sin latte på café solo. köper sina kläder på bik bok i solna centrum tills 50 års ålder, för att sedan gå över till sisters. nä där kanske jag överdrev :D drar inte alla över en kam, inte jag inte.

mår lite illa av att vara ensam.
ser bilder framför mig i huvudet, en gemenskap, en olycka liksom ett osynligt band vilket har gjort att vi funnit varandra så många gånger. mest fysiskt, men psykiskt några gånger också. minns inte varför jag tyckte det ansiktet var vackrast, men allt var nog alkoholens fel och jag är nöjd nu. för nöjd. jag vill inte ha olycka, jag vill ha skratt och det är det jag strävar efter. låter inte tomheten ta över mig, det är hjärnan som bestämmer nu, hjärtat har sagt sitt för länge sen. love letter, go get her.
..det värsta är bara att vid såna här tillfällen då jag känner mig så ensam drömmer jag om det omöjliga, den omöjliga mr x som jag inte hört av på snart ett år. han är som en magnet mot mina tankar. och jag blir alltid ledsen när jag påminns om att ingenting kommer att hända, vem skickar ett sms ett år senare och bara "hallå, jag är fortfarande kär i dig, vill du äta middag med mig ikväll?" nä inte jag inte.
då påminner jag mig själv om att ifall jag verkligen hade velat så hade jag gjort det.
alltså vill jag inte. end of story.
skulle man kunna tro, men såklart heter jag älta i mellannamn. älta, sträva, hitta nya.

för att citera mig själv, ingen bestämmer var de föds, men hur långt de kommer i livet.
jag kör på skratt och sats nu hehe. :)