-

märkte idag att jag verkligen förstört stockholm med olika killar jag träffat. så många ställen jag försöker undvika för att det framkallar minnen som gör mig upprörd. av mig eller en kille? varför fortsätter jag ljuga, hoppas och tro? sanningen låter så pessimistisk att det kan inte vara sant. känns som att jag bollar med ett liv och ett snesteg kan vara livsavgörande. men vad gör egentligen ett snesteg.. ingenting. bara att om jag fortsätter i samma takt så har jag ingenstans att gömma mig tillslut och då måste jag stå ansikte mot sanningen och tanken gör mig svimfärdig precis som tanken på hur litet stockholm är när man tänker efter, luften tar slut och det enda som gör mig lugn är tanken på att jag sticker sen. bara det blir av, bara jag får jobb, annars kommer jag nog in i en livskris.