-

t"Om man tycker att Stockholm är vackrast i blöt snö och kvällmörker är Stockholm vackrast i blöt snö och kvällsmörker.
Man går en sådan kväll Götgatan söderut och grips av ett plöttsligt vemod. Man börjar längta. Man börjar längta till sin egen stad, den stad man går i, som man är uppvuxen i. Det har ingenting med Götgatan att göra, det är likadant om man går St. Eriksgatan mot Fridhemsplan.
Denna längtan till sin egen stad är inte nån längtan tillbaka till ungdomens eller barndomens Stockholm. Längtan är av ett skapande slag, det är någonting man vill åt. Det är någonting man vill säga. Just om Stockholm. Om livet i allmänhet. Om sig själv.
En enda mening om vad det verkligen gäller. Staden har ju lovat allt. Den lovar allt. Man skulle omedelbart bränna fingrarna om man inte kände till samtliga regler.
Det måste finnas en anledning till att man är ute och går i snöglopp och mörker.
Stålar, borsten, brudar.
Det är kanske så enkelt.
Man är ute och går och tänker på någon man älskar som man samtidigt sörjer. Det är ett mycket påhittat vemod.
Men detta vemod gör stockholmaren till den han är. En inflyttad person kan inte förstå detta vemod, hon är mycket mer företagsam och provocerande. Hon utnyttjar, med större eller mindre lycka, de möjligheter hon inbillar sig finns i staden.
Men hon blir aldrig suverän.
Hon vägrar att inse att det inte finns någonting att delta i. Hon kommer därför att bli högljudd i sina rörelser och i ansiktet ser hon så småningom ut som en portgång. Henne kommer turister och skolklasser lägga märke till. Och hon blir det ansikte storstaden visar utåt."